Försöker springa ifrån den. Men den hinner i kapp mig lika fort igen. Fångar mig och håller mig fast.
Försöker att slita mig loss, men den är alldeles för stark.
Jag vill inte minnas, men jag kan inte glömma. Det svider och skaver.
Det är bara en lek, en lek. Men jag vill inte vara med. Vill kliva ur och inte mer se.
För det var inte jag som lekte, det var inte jag. Som lekte med känslor.
Det var inte jag som körde ett spel. Men orden dom kastas mot mitt ansikte hårda och vassa. Dom river, och skadar.
Ett sår som aldrig mer läker.
Orden är många, och jag vill ine höra. Jag vet vart du vill komma, jag vill inte vara så låg.
Låta dig få rätt, inte igen.
Men svag som jag är jag kommer ge med mig, för orden som kastas i ansiktet mitt. Skulle jag ducka skulle dom ändå mig förfölja.
Tårar som faller, som aldrig tar slut.
Jag ville inte, jag ville inte.



 Jag skulle aldrig ha kraften, inte moden eller viljan att fortsätta. Om det inte fanns någon som peppade mig och fick mig att inse att jag duger för den jag är, och att jag är värdefull.  Att jag inte ska behöva vara någon annan för att någon ska tycka om mig.
Någon som fanns där och orkade lyssna. Som finns vid min sida som lyssnar när det verkligen behövs.
Någon som bryr sig om mig, som får mig att tänka positivt ist..
Du får mig att se det ljusa i det mörkaste mökret!
Tack för att du finns, skulle aldrig orka det här utan dig. Du betyder otroligt mycket för mig<3



måste avdrunda detta inlägg innan det blir alldeles för långt, för er som inte redan tycker det förstås.
Tror jag ska gå och lägga mig snart, är otroligt trött.
Kram<3


Tack<3