En värdlös själ, misslyckad och förstörd. Med tårar som rinner ner för mina redan våta kinder.
Så misslyckad så ensam. Ett sned steg till och jag kommer att falla.
Inget jag gör värkar bli rätt. Allt är bara fel, säger jag en sak så blir det då fel. Samma sak vad det än är.
Orkar inte se det jag har framför mig, vill inte veta. Vill bara försvinna, slippa alla dessa snedsteg som svider, som skaver. Som skadar. Men aldrig läker.
Inget jag gör värkar bli rätt. Säger jag en sak som känns så rätt. Är det alltid något som är fel.
Jag vill inte veta hur misslyckad jag är. För jag vet det redan. Orkar inte bry mig om all den skit jag får längre. Den svider så mycket att jag glömmer att känna.
Jag försöker att smärtan dölja, men jag lyckas som vanligt inte med det. Inte med något.
Är det det här som är jag? Jo ärligt jag vet inte det längre, jag vet inte vem jag är längre. Inte vem jag vill vara för den delen heller.
vill inte leva, vill inte, jag vill inte. Jag orkar inte. Vill försvinna.

Att ständigt se sina misslyckanden. Få dom berättade för en. Är att som ett knivstick. Det svider och skaver, gör ont.
Jag vill inte veta hur misslyckad jag redan är. Jag kanske inte borde vara här kanske jag borde vara någon annan stans. Där det finns dom som verkligen uppskatar det jag gör. Som bryr sig om mig för den jag är.
Någon som ser det jag gör bra, som säger att jag gjort någon bra.
För jag ser inte längre det jag gör bra. Ser mest bara en hel hög med misslyckanden varje dag.
 Vill till någon som accepterar mig för den jag är som inte klankar ner på mig så fort jag gör fel. Som peppar och stöttar.



Förlåt, förlåt förlåt för att jag finns. SOm ställer till det för dig. Hade jag inte verit ivägen hade det aldrig blivir såhära.
Jag gråter känner den smärtan att ha varit ivägen för någon som istället kunnat göra det bättre. Kunde fått tagit min plats
och göra det bättre, bättre än vad jag kan. Ville vara ivägen. Vet inte vars jag ska stå för att inte vara ivägen.
Förlåt förlåt förlåt för att jag finns!