Allt ska brytas, bara sådär. Allt kommer förändras, på ett ögonblick kommer inget vara sig likt längre. Världen är för stor och jag för liten. Jag vill känna mig trygg, ha en plats som är trygg att gå till som jag känner till. Ha vanor. Men allt kommer brytas på ett ögonblick. Jag känner mig osäker, var är min framtid och vars har dessa 3 åren tagit vägen. Jag vill inte gå vidare, inte än låt mig få stanna, bara ett tag till. Jag vill inte gå vidare till något nytt. Osäkerheten tar över mig och jag vet inte var jag är längre.
Alla strävar vi väl efter trygghet, och hur svårt är det då inte att veta att man verkligen måste lämna det trygga och gå vidare. Det gör verkligen ont. Och jag vill inte, även om jag vet att jag måste.
Jag vill inte behöva ta avsked av så mycket, att lämna så mycket bakom sig.
Vist ska det bli skönt med något nytt, men allt det som är min trygghet, min vardag, det som jag verkligen behöver. Alla dom som jag måste lämna efter mig. Och bara gå ifrån. Fan vad jag kommer sakna det alltså.

Det känns jätte fånigt att det känns såhär för att sluta 9an. Men allt fylls av minnen, glädje, av allt det som gör dagarna på TC, jag fattar inte att det snart är 3 år sedan jag gick in på TC som ny 7a och tyckte att allt skulle bli jätte spännande, och att allt var så stort och nytt.  
Nu 3 år senare måste jag lämna det som jag byggd upp, det som blivit mina dagar, det som varit min trygghet. Alla kompisar, allt. Det här är verkligen dom sista dagarna på TC, men jag har inte förstått det än. Jag behöver lite mer tid. Om en vecka har jag slutat grundskolan.
Varför? Varför måste jag ta avsked av allt, det kommer bli den jobbigaste veckan på TC. Att veta att varje dag verkligen är den sista av sitt slag. Att veta att för varje dag som går så är det en dag närmare till jag slutar. Jag vill inte! Jag vill inte lämna det.
Att veta att det kommer vara det sista. Verkligen dom sista dagarna. Allt är bara så konstigt. Att lämna det, jag förstår inte. 3 år, vars har dom tagit vägen, jag har inte hängt med, inte ett dugg.  Det har gått så fort, och jag förstår det inte riktigt.
Allt det som är min vardag tar slut. Måste skapa det på nytt, men hur? Att lämna alla lärare, som man för den delen tycker är bra. Dom som verkligen har peppat mig att fixa skolan när det varit som jobbigast. Vart kommer dom vara resten av dessa år som är kvar? Jag kan inte förstå det, känns som om jag har missat något på vägen, att jag har halkat efter och fått hoppa över flera steg framåt för att vara på samma ställe som dom andra. Att jag inte hängt med på något sätt ändå. Tiden går allt för fort. Och jag kan inte förstå att jag om 2 dagar slutar grundskolan, det känns så overkligt. Jag menar, jag som inte alls känner mig som om jag slutar 9an, nä verligen inte. Det här året har gått så fruktansvärt fort, det har verkligen bara flygit iväg. Jag menar, för att år sedan var jag på konfaläger på norrbyskär, 1år sedan, nä stämmer det verkligen, det känns inte alls som om det gått så länge. Jag blir ledsen när jag tänker på hur fort det verkligen har gått, och jag inser att det bara går fort hela tiden. Är det för att jag aldrig hinner med att stanna upp och ta det lugnt, sitta ner och andas och njuta av att vara i nuet?
Men 3 år, jag förstår inte, 3år? Vad fan har jag gjort dom här åren med tanke på att det inte alls känns som det. Får jag spola tillbaka tiden lite, ta om det i lite långsamare tempo såatt jag hinner med? Inte, okey.
Nä jag vet tiden flyger förbi mig och jag har inte samma tempo, eller är det jag som går för fort? Bara någon kan förklara. Varför måste jag lämna atllt det som är vardag, det som är trygghet. Det som är det jag kommer sakna. Jag kan göra listan lång, alldeles för lång. Det skulle ta tid.

Visst självklart ska det väl bli skönt på många sätt också. Det kan jag väl inte direkt säga emot. Det är ju alltid skönt med omväxling, och få träffa nya människor, nya lärare, allt nytt. Men, det som jag har nu då, det som är så bra nu. Känns som om jag precis börjat få det att fungera bra, och attallt rullar utan problem. Jag ser alltid framemot att få gå till skolan, vist är det väl så det ska vara. Ja, och så är det, men det är för att jag har alla dom underbara personer runt omkring mig som verkligen puttar mig framåt, stöttar mig och peppar mig så att jag ska fixa det hära. Utan dom hade det verkligen aldrig gått. Och ni vet vilka ni är.

Men nu står man här. I slutet på en väg, och jag vet att jag inte kan stanna längre, det är bara att ta sig i kragen och gå vidare, oavsätt om jag vill eller inte. HAr förstått att jag måste lämna min vardag bakom mig, men att jag måste bygga upp en ny, det går. Jag vet. Jag kan. Men jag kommer sakna er så otrolig mycket så det finns inte. Ni vet vilka ni är, och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, och jag kommer alltid att minnas er! Tack för dom här åren, det har varit underbart. Utan er hade det aldirg gått! 3 underbara år som alldrig glöms! TACK <3 ;*