Jag är less på att det jag gör aldrig räcker till, jag är less på att jag alltid ska behöva prestera lite till. Det duger aldrig det jag gör, det måste alltid vara lite till. Jag är less på det. Jag orkar inte med att jag alltid måste ge lite mer, jag orkar inte, jag gör verkligen mitt bästa och försöker allt jag kan men ändå räcker det inte, jag kan inte mer än göra mitt bästa för att hinna med allt. Och jag orkar knappt med det jag har, men jag gör verkligen allt jag kan för att hinna med.
 Och det känns inte bättre av att höra att man inte anstränger sig heller, för det gör jag verkligen, och inte så lite heller.
Jag vill verkligen hinna med allt det jag ska, men jag gör det inte! Jag vill ju så gärna!

Allt bara blir kaos och jag hinner en bråkdel av allt som jag har tänkt, och jag vet inte ens hur jag ska orka, min kalender känns överfull med möten, prov, och resor och annat. Jag blir matt varje gång jag kollar hur min kalender ser ut för nästa vecka. Och för varje dag som går känns det som om den blir mer och mer fylld, jag vet inte ens hur jag hinner med allt, eller gör jag ens det? Kanske borde jag ta och vara tyst nästa gång det gäller något jag måste boka upp?
 Jag vet att jag inte kan ta på mig hur mycket som helst, och jag måste verkligen börja säga nej, jag kommer inte orka med skolan annars. Och jag som hade tänkt ta en lugn vår hur gick det egentligen med den biten? Den försvann nog långt ur sikte, känns det som.
Jag vet att vist kan jag avboka en del saker, jag måste inte göra allt, men jag känner mig tvingad även om det inte är så, det vet jag ju. Hur orkar man med egentligen, eller gör man det. det är ju det som är frågan "/
Suck, jag måste verkligen börja tänka efter på hur mycket jag tar på mig annars kommer jag aldrig att orka och det vet jag ju så väl, och jag tänker inte sabba skolan för att jag tar på mig för mycket på fritiden, för skolan är viktigast för mig just nu, och behövs det, så då får jag verkligen säga nej till något annat, för jag vill verkligen klara skolan!

Allt känns jobbigt just nu, men jag vet att det bara är att bita ihop och jag vet att om jag anstränger mig så kan jag ordna upp det här nu, för det måste kännas bra för mig, det är det viktigaste, och alla vet att man inte kan ta på sig hur mycket som helst, det är ingen som orkar det.  Allt är bara så mycket just nu och jag börjar känna mig som en psykolog för den delen också. Och nu vill jag inte att mina kompisar ska sluta prata med mig om det är något, för jag ställer verkligen alltid upp för er om det är något. Men mitt huvud kokar över och jag måste få bubbla av mig och få tänka på något annat ett tag, för ni betyder så mket för mig och jag finns här för er<3
 Också saknar jag dig C, saknar dig verkligen. Jag behöver dig just nu, jag behöver någon som kan lyssna på mig och som verkligen ställer upp för mig och inte bara säger massa saker utan som också handlar. Jag behöver någon som förstår mig och någon som orkar lyssna på mig.
Du betyder så oerhört mycket för mig, och du får mig på rätt bana igen när jag halkat ur, får mig att se det ljusa även när det är som mörkast. Även fast du inte vet det så peppar du mig så otroligt. Och när jag tänker på allt positivt som du har sagt till mig så kan jag se saker och ting från en annan sida och tänka om och bli mer positiv!
Du peppar mig så otroligt mycket mer än du vet! TACK<3

Ingen lär ju ändå ha orkat läsa det här så det är ju lugnt men jag kände att jag var tvungen att få skriva av mig lite nu, för att det är så otroligt mycket, och det är alltid en lättnad när jag fått skriva av mig lite. Egentligen skiter jag i om någon läser det eller inte, för mig är inte det de viktigaste, för mig är det viktigaste att jag ska få skriva av mig, det är nog en av anledningarna varför jag bloggar. Men nu ska jag faktiskt inte skriva mer ändå. kramen<3