Fan vilken dag, det är inte rättvist, inte det minsta. Dagen har vart tung.. För tung, men vad kan man räkna med egentligen? Det har gått upp och ner..  Ena sekunden kändes det bra, eller hyffsat. Medans andra sekunden kom tårarna. Försöker hålla humöret uppe, men det går inte bra. Kan inte, det går verkligen inte...Behöver någon som gör mig glad, som piggar upp mig. Även om det inte var någon som man kände super bra så var det ändå någon som jag pratade med nästan varje morgon när jag kom till skolan. Och det känns tomt, det känns verkligen att något fattas nu. Det känns konstigt. väldigt konstigt. Stämningen har varit, ja egentligen vet jag inte.
Är glad att det funnits folk som man verkligen kunnat prata med, men den här dagen har varit så fruktansvärt seg. Det har varit den längsta dagen i mitt liv på hur länge som helst. Minnesbordet var fint. Men vi har inte någon kamera, glömde ta kort tidigare. Men man vill föreviga det. Det är vackert. Men tungt att titta dit. Det gör ont.
Du är saknad, så du vet. Det gör alltid ont när unga dör. Livet är verkligen inte rättvist. Saknaden är stor, och det kommer ta lång tid att låta det sjunka och ta till sig. Jag har nog inte riktigt fattat att det är sant ännu.
Känslorna är många, liksom tankarna. Men jag kan inte sortera ut tankarna, men det går inte. Jag vet inte vad jag tänker längre, inte vad jag tycker, känner eller vad jag ska säga.  Livet är orättvist, som satan. Hoppas att du har det bättre nu<3

Vila i frid Emelie Sandström<3