Varför är livet så förbannat jävla orättvist för? Varför händer det som inte får hända? Varför händer det ofattbara?
Det finns inga ord som kan förklara känslan av att du är borta! Det känns så fruktansvärt overkligt. Jag vill bara att du ska vakna upp och inse att allt bara har varit en fruktansvärd dröm. Men jag vet att det kommer inte att hända. Men jag har fortfarande inte insett att du verkligen är borta. Det kan inte vara sant, det får inte vara sant?
Du hade hela livet framför dig. Inga ord räcker till. Inga ord kan beskriva det. Det är bara så tomt.
Varför, kan någon bara snälla säga varför? Jag viste att livet var hårt, men någon gräns måste det finnas.
Livet går vidare sakta men säkert. Men det tar tid. Så mycket att ta in på alldeles för lite tid.
Varför kan ingen bara komma och säga att allt bara är en dröm? Livet är så förbannat orättvist, det borde inte vara det.
Tankarna snurrar runt i mitt huvud, men jag vet inte vad jag tänker. Det är för mycket.  så många tankar, så lite tid och så lite ork. Allt snurrar, allt, vet varken in eller ut. Vill sova, men hur mycket jag än vill, och hur trött jag än är får jag inte tillräckligt med sömn. Orolig sömn, vaknar hela tiden. Vill bara att tiden ska gå. Men det går så otroligt segt. Den är helgen har varit den absolut segaste helgen i hela mitt liv. Vill verkligen bara att den ska ta slut. Orkar inte helg. Det är för mycket för att kunna ha helg. Är hellre på skolan och ja är med människor. Vad som helst är bättre än att gå hemma.

Har lyssnat på Fix you i säkert en timme nu. Men den gör mig lugn. Stämmer så bra, alldeles för bra. Det mesta gör det just nu. Men den är så. Ja det går inte att förklara. Texten är så fin.
Klockan är mycket och jag vet att jag verkligen borde sova. Men det går verkligen inte. Vill inte sova samtidigt som jag inte vill något annat. Men ska snart lägga mig ändå. Försöka få lite vila. Kan inte gå sömnlös, även om det är nästintill samma sak om jag sover och är lika trött när jag vaknar som när jag somnade.

Vila i frid.