Varför ska allt gå så mycket upp och ner. Mitt liv känns som en bergochdalbana som aldrig verkar ta slut. Vill inget hellre än att den ska bromsa in så jag får kliva av denna enländiga bergochdalbana och återgå till det normala igen. Återgå till rutiner. För som det är just nu finns dom verkligen inte. Sömnen är sågott som obefintlig, likaså är min ork. Den är helt på botten, och skulle den mot all förmodan inte vara det så sugs den ur lika snabbt som jag fått den. Orkar inte mycket nu alltså, vill orka, men det är svårt.
Vill så gärna att allt ska bli som vanligt igen. Vill inte att det ska vara sant. Varför ska allt bara rivas upp sådär. Orkar inte med att allt rivs upp nu. Det räcker med det här. Det blir för mycket på en och samma gång. Det blir så mycket känslor och dom går inte att sortera ut, inte det minsta.
Vill lägga mig ner och sova.  Men jag vet att så fort jag lagt mig kommer jag bli pigg. Så jag ser inte vitsen med att ens lägga mig? Likaså med maten. Var vrålhungrig när vi gick till lunchen, åt upp kanske in 5 del (eller något sånt), av en inte alls stor protion. Och sedan fick jag inte i mig mer. Vad är liksom vitsen med att äta och sova när det inte ens går? Det är lika bra att ligga vaken, och inte ens försöka sova känns det som. Men jag vet att jag måste försöka få mig någon vila, lite i alla fall.
Dagarna går segt, för segt. Tiden rusar inte fram som den brukar. Jag vill att den ska göra det. Jag vill att det ska bli imorgon och att det ska vara der helst redan nu. Vill inte ha en natt till utan sömn. Vill vara pigg imorgon. Verkligen. Så ska stänga ner datorn nu, och lägga mig och vila.

Tack, det var verkligen skönt att få prata med någon.

Detta är inte den bilden jag blev mest nöjd med, men det får bli denna jag lägger ut!
Vila i Frid Emelie<3