Du kom, du gjorde avtryck, du fanns, men försvann lika snabbt som du kom om inte snabbare.
Du kom, du fanns där för mig, du stöttade mig, sa att du skulle ställa upp för mig, du gjorde otroliga avtryck i mitt liv, sedan försvann du utan någon som helst förvarning. Poff så var du borta?
Hur, varför? Vad hände, och varför hände det. Jag orkar inte tänka tillbaka på tiden då du fortfarande fanns i mitt liv. Men ändå gör jag det gång på gång, och var jag än går tycks det finnas något som påminner mig om dig. Det är jobbigt och det tar på min ork. Jag vet att jag säger att jag egentligen har kommit över dig, men innerst inne vet jag ju att jag inte har det. Du finns där fortfarande i mina tankar, jag vill inget hellre än att lösa det. Om du viste hur gärna jag vill. Jag har fällt många tårar pg a det här. Du var den som alltid fanns där för mig, som ställde upp för mig när jag verkligen behövde det. Det var du som fick mig att börja prata!
Önskar jag kunde spola tillbaka tiden tills för cirka ett år sedan och göra så allt blev bra igen för att slippa det här. Jag vet att det snart har gått 5 månader sedan du bara försvann ur mitt liv bara sådär. Jag går vidare, jag klarar mig. Jag har klarat mig, men det verkar som jag kommit till en punkt där jag faller tillbaka och saknar dig otroligt mycket. Jag borde kommit över dig, men det har jag inte. Jag önskar att jag hade gjort det. Men du har som sagt lämnat lite för starka avtryck hos mig för att jag bara ska kunna glömma och gå vidare.
Jag kommer inte träffa dig, kommer inte få prata med dig, det viste du. Men du hade kunnat säga allt på ett bra sätt så hade jag sluppit det här. Du vet mycket väl att jag klarar av sanningen även om det svider så kan jag faktiskt klara av att ta sanningen, hellre än lögner!

Önskar det inte var såhär...